Biggest no no’s

När det kommer till böcker har vi alla saker som kan vara en omedelbar ”deal breaker”. Saker som är så helt avgörande för oss att vi kan vara redo att lägga ner boken omedelbart och gå vidare till nästa bok. Små saker som kan förstöra en hel bok.

Det här är mina biggest no no’s när det kommer till böcker.

#1

Dåliga lösningar

Det här kanske låter som en självklarhet men tydligen inte.

När boken börjar lida mot sitt slut, vår hjälte är nere för räkning och vi bara väntar på att någon ska svepa in och rädda vår hjälte eller att vår hjälte ska plocka fram ett ess ur rockärmen. Det är här många författare gör sitt misstag, när hjälten antingen kommer på: just det jag har ju den här förmågan/magiska kraften som jag aldrig tidigare nämnt och aldrig tidigare använt, men som jag absolut har haft hela tiden men som jag bara har glömt bort fram tills nu.

Eller när hjälten i krisögonblicket plötslig känner hur en ny förmåga/magisk kraft bara kommer till den och den bara omedelbart vet hur man ska använda den, helt utan att någonsin ha använt den eller tränat upp den tidigare.

När något av det här sker är det enda jag tänker på: Jaha nu har författaren skrivit in sig i ett hörn som den inte kan ta sig ur, så nu måste vi hitta på en skitdålig lösning och låtsas att det var planen hela tiden.

När det gäller det första alternativet så är den enkla lösningen för författaren att helt enkelt nämna den otrolig lösningen tidigare under bokens gång. Man kan inte skriva en bok där svärdsfäktning inte nämns en enda gång, förutom på de sista 10 sidorna där huvudkaraktären plötsligt avslöjar att den ju är trefaldig vinnare i världsmästerskapen i fäktning och utan problem kan meja ner fienden med sitt svärd. Om du vill att jag ska tycka det känns trovärdig måste du ha nämnt det tidigare, det kan inte bara dyka upp från ingenstans, som en ”magisk” lösning från en klar himmel.

När det kommer till det andra alternativet så tänker jag mig att författaren försöker skapa en ”i adrenalinets hätta situation”. Det finns ju historier om mammor som har lyft hela bilar för att rädda sina barn, tack vare adrenalinet.

Men i böckerna beskriver man det som att karaktären plötsligt känner hur kraften kommer till dem och de bara vet exakt hur de ska göra för att använda kraften osv osv. Jag tror det är det som stör mig mest att när de lägger fram det så, så låter det så overkligt. Jag har svårt att tro att de där mammorna ”kände hur styrkan kom till dem och de bara visste att de skulle kunna lyfta bilen bara så där”. I sånna situationer tänker man sällan särskilt mycket man är så upprymd av skräck och panik. Och när man frågar dessa mammor efteråt minns det knappt hur det har gått till, de tänkte inte på så mycket annat än att de var tvungna att rädda sitt barn.

#2

Kärlek vid första ögonkastet

Nej jag tror inte att man kan bli djupt förälskad i någon bara genom att ha sett dem en gång, vilket är fallet i sååååå många böcker… *host* Twilight.

Visst tror jag att man kan fatta tycke för någon direkt, genom att man till exempel märker att man har mycket gemensamt, eller att personen säger saker som man tycker är bra eller som man håller med om. Men att någon skulle bli helt upp över öronen förälskad i någon bara för att personen klev in i rummet, nej jag tror inte det. Då är ju personen bara förälskad i den andres utseende, inte person i sig.

Det finns alldeles för många böcker där den kvinnliga karaktären (för låt oss vara ärliga, det är oftast de kvinnliga karaktärerna) blir helt förälskad i en manlig karaktär bara efter att ha sett honom en gång, och nu tänker hon ägna resten av boken åt att tråna och jaga efter honom.

#3

Onödig kärlek

Det är precis vad det låter som, när man stoppar in kärlek i varje bok bara för att där måste vara kärlek med. Jag läser främst fantasy, sci-fi och äventyrsböcker och jag kan bli frustrerad över att det är så många författare som känner att de måste stoppa in kärlek i alla böcker bara för att det måste vara med. Det är alldeles för många böcker där det känns som att bara två karaktärer av motsatt kön har vistats i samma rum så måste de bli tillsammans längre fram i boken. Eller att alla karaktärerna i boken måste paras ihop i par innan boken tar slut. För gud förbjude att en karaktär skulle vara singel!

Jag tycker att det är dags att vi accepterar: Det är okej att ha en karaktär som är singel och nöjd med det. Karaktären kan vara badass ändå. Alla karaktärer måste inte ha en crush som de jagar genom hela boken eller en partner som de inte klarar sig utan.

Och ska jag vara ärlig upplever jag det som att det är värre med kvinnliga karaktärer än med manliga. Det är vanligare att jag läser en bok om en manlig karaktär där han fokuserar på sig själv, sitt liv och allt annat, än en partner, än tvärtom. Till och med de mest badass kvinnokaraktärerna måste alltid vara förälskade i någon som de drömmer om och blir alldeles svag i knäna när de tittar in i den andras ögon osv osv. Varför kan det inte finnas några badass kvinnliga karaktärer som klarar sig på egen hand om sig fokuserar på sig själv och sitt liv.

#4

Dualperspectiv

Dvs en bok ur flera personers perspektiv.

När det kommer till att använda fler persons perspektiv så känner jag att det är lite som med superkrafter: Med mäktiga krafter följer stort ansvar.

Jag anser helt enkelt att det är något som på rätt plats, i rätt bok, kan tillföra massor för läsaren. Men i fel bok och använt på fel sätt skapar det bara kaos. I vissa böcker som tex Children of blood and bone så tycker jag det tillför massor. Det ger oss möjlighet att se världen ur fiendens perspektiv och gör att vi kan förstå bättre varför de beter sig som de gör.

I andra böcker, som tex i bokserien Själarnas öden, tycker jag bara det blir rörigt. Desto längre in i serien du kommer desto fler karaktärer får man följa. Detta skapar förvirring och splittring när man inte hinner lära känna karaktärerna ordentligt.

I en bok där man bara följer en karaktär har vi hela boken på oss att lära känna karaktären, dess familj och vänner. Om vi växlar mellan två karaktärer ska samma utrymme delas på två. Desto fler karaktärer vi ska följa och hoppa mellan desto mindre utrymmet får varje karaktär. Det ger oss som läser mindre tid att lära känna karaktären och det gör det svårare att hinna lära sig vem som tycker vad och vems kompis som är vems osv.

Frågar du mig tycker jag att det är alldeles för många som använder dualperspectiv på fel sätt. När det används rätt så gillar jag det, men det är alldeles för sällan det händer, enligt mig.

Det var alla mina ”Biggest no no’s”. Håller du med mig? Eller tycker du att jag är helt ute och cyklar? Vad är det västa du vet i en bok?

Jag ser fram emot att höra vad du tycker!

Tills nästa gång! Trevlig läsning!