Children of blood and bone - Recension

Jag hade aldrig hört om boken eller författaren tidigare när jag fick den. Efter att ha läst baksidan och alla lovord som boken fått var jag såld och jag måste säga att boken höll vad den lovade. Den är ganska lång och kan, enligt min mening, bli lite tung att läsa vill tillfällen efter som det känns som att man inte kommer någonvart. Men vad handlar boken om eg? Låt oss hoppa rakt in i handlingen.

När Zélie, vår huvudkaraktär, var liten var landet Orïsha fullt av magi och det fanns särskilda personer, kallade majier, som kunde utföra olika sorters magi. Men en dag när Zélie var lite drog kungens män fram genom landet och fängslade och avrättade alla majier och förstörde magin, en dag som av de överlevande kallade Räden.

Zélie är en divîner, en person som skulle växt upp och blivit en maji om magin fortfarande existerat i landet. Men utan magin är hon precis som alla andra, förutom det faktum och att hon och alla andra divîner har snövitt hår som syns långa vägar, ett tydligt tecken på vad hon är.

Enda sedan Räden har divînerna blivit förtycka och behandlade värre än djur, man använder till och med öppet det vidrigt nedsättande ordet Mask när man pratar om dem. Divînerna måste betala högre skatt än alla andra, endast på grund av vad de är, och om de inte kan betala hamnar man i Stocken, vilket rakt upp och ner är ett arbetsläger. Vakterna, som är landets polis och beskydd är fria att göra vad de vill mot divînerna och kommer undan med det.

När Amari, landets prinsessa, får reda på att hennes pappa har fått tag i en skriftrulle som bär på magiska krafter, trotts att magin sägs vara förintad, beslutar sig Amari för att stjäla skriftrullen., varför vet hon inte. Under flykten stöter Amari på Zélie och tillsammans med Zélies bror Tzain ger de sig ut för att se om det är möjligt att återställa magin till världen med hjälp av skriftrullen samtidigt som de flyr från Amaris bror och far och hela hans armé.

Boken är multiperspektiv bok och genom bokens gång får vi följa fyra karaktärer och se historien ur fyra olika perspektiv. Vår huvudkaraktär Zélie, hennes bror Tzain, landets prinsessa Amari och hennes bror Inan, landets prins.

Jag gillar Zélies karaktär hon är en väldigt stark karaktär med starka åsikter och hon böjer sig inte för någon, trotts att hon är en förtryckt divîner. Hon är envis och har kort stubin och ordspråket ”vad som inte dödar dig, gör dig starkare” känns som en perfekt beskrivning av Zélie. Hon får så mycket skit genom livet på grund av vem hon är, men hon låter inte det trycka ner henne, det ger bara mer bränsle åt hennes inre glöd och gör henne starkare.

Inan och Amari, landets kungligheter, och barn till kungen som förslavat hela landet. När historien börjar har Amaria aldrig varit utanför huvudstadens portar, hon har aldrig sett sitt eget land. Inan och andra sidan tränas för att bli general för landets armé och han blir konstant hjärntvättad av sin far. Detta gör att båda är helt övertygad om att deras pappa är en rättvis kung och att allt ont han gör mot divînerna gör han för att han måste, för att divînerna är ett ont folk.

Historien i sin helhet känns ny och fräsch trotts att grundhistorien, att fly från makten för att rädda sitt folk, inte är det. Men världen och magisystemet är nya och man kan inte låta bli att vilja höra mer. Trotts att magin nämns mest hela tiden är det fortfarande gott om lockar och i slutändan känner jag att jag vet rätt lite om magisystemet och hur det fungerar. Antagligen efter om Zélie själv aldrig har haft magi utan bara vet det hon hört från sin mamma, men jag ser fram emot att höra mer om magin i de kommande böckerna.

Det var några saker som jag fastnade särskilt på genom historiens gång. Det första var att hur Zélie säger att kosidánerna aldrig kommer att respektera divînerna om de inte har magin att skydda sig med. När hon säger det så, så låter det helt okej. Men när hon sedan fortsätter säger hon mer eller mindre att divînerna måste ha det största vapnet (magin) annars kommer de aldrig att kunna ta strid mot kosidánerna. Hon menar att hennes folk inte kan stå upp för sig själva om det inte har magin och det låter som att hennes folk inte är någonting utan den. Tillslut verkar det nästan som att hon säger att de måste använda magin för att trycka tillbaka kosidánerna till deras rättmätige plats, underminerade divînerna, att divînerna är de enda som kan hantera makt.

Detta säger hon flera gånger genom bokens gång och det verkar vara mantrat som gör att hon orkar fortsätta. Men jag måste säga att reda första gången jag hörde det blev jag orolig. Zélie är menad att vara våran hjälte och hela historien handlar om att Zélie ska rädda sin befolkning och sitt land genom att använda magin för att trycka ner en annan befolkning istället, bara för att hennes egen befolkning ska slippa vara underst…Va?! Det känns som en väldigt märkligt lösning. Hela henne plan går ut på att hon anser att hennes egen befolkning är bättre anpassade till att sitta vid makten än kosidánerna. Hennes befolkning skulle självklart vara mer rättvis… eller?! Hur vet vi det? Det är ju bara något hon tycker.

En annan sak som verkligen stör mig är djuren som beskriv i boken. De kändes så fake och som att författaren bara stoppat in dem i boken bara för att göra storyn mer exotisk eller för att försöka göra fantasivärlden mer verklig. Jag har ingen aning, men det störde mig något helt otroligt. Det enda hon egentligen har gjort är att hon tagit de vanliga djuren som finns i den riktiga världen, gett dem horn, ändrat storleken på några av dem och sedan gett djurets namn en ny ändelse. Så en panter heter panterin och ett lejon heter lejonin. Vad var poängen med det? Det är inte som att djuren bidrar till historien på något vis förutom att alla rider runt på stora kattdjur i stället för att rida på hästar eller kameler. Vilket det lika gärna kunde ha gjort, de gör inget skillnad för storyn. För mig störde djuren historien. Utan dem hade jag kunnat föreställa mig att detta var någon gammal afrikansk sägen eller legend som man berättar för sin barn. Historien kändes som att den hade kunnat passa in i den verkligen världen på något vis. När man sedan stoppade in djuren kändes det bara som en dåligt skapad fantasyvärld om du frågar mig.

Jag brukar inte vara ett fan av flerperspektivshistorier. Jag tycker oftast att det blir rörigt och många gånger anser jag inte ens att det bidrar något till historien. Den här gången var jag däremot glad åt det och tyckte verklige att det bidrog till berättelsen. Genom att inte bara se Zélies sida av historien utan även Amarias och Inans göra att man får betydligt mer förståelse för deras karaktärer. Jag gillade att följa Amari, den bortskämda prinsessan som för första gången får komma ut i världen och se sig omkring. När vi först möter henne är hon helt övertygad om att hennes far är en rättvis man och att han är en bra kung. Men efterhand upptäcker hon vilka fruktansvärda saker hennes far utsätter sitt folk för och mer och mer börjar hon inser att hennes far kanske inte är den goda kung som hon en gång trodde. Tack vare att boken är skriven som en flerperspektivsberättelse får vi se detta på ett helt annat vis en vad vi annars skulle ha gjort.

Slutligen vill jag säga att trotts att jag flög fram genom sidorna och inte kunde lägga ner boken måste jag säga att boken, till en stor del i mitten, blev det väldigt långrandig och hur många sidor jag än läste så kändes det som att jag inte kom någonstans i historien, som att gå genom lera. Efter som historien handlar om hur de flyr från makten hela boken igenom så blir det väldigt mycket samma. Det enda de gör är att slåss, fly och prata om vad de ska göra när de väl kommer fram till sitt mål. Samtidigt känns det som att många delar av storyn kunde ha kortats ner utan att det gjort någon nämnvärd skillnad och flera händelser och scener var längre och mer utdragna än som var nödvändigt för storyn. Jag vet inte vad ni andra säger, men jag anser att historien hade mått bra av en förkortning.

Jag ger boken 4/5, hade den inte varit så långrandig hade den fått 5/5. Boken finns nu ute både på svenska och engelska.

Håller ni med mig? Håller ni inte med mig? Jag ser fram emot att höra vad ni tycker!

Tills nästa gång! Trevlig läsning!

----------------

Titel: Children of blood and bone - Solstenen Författare: Tomi Adeyemi Förlag: Lavender Lit ISBN: 9789187879371