Disa - Bokrecension

Första gången jag såg ett av omslagen på sthlmsqueens böckerna blev jag omedelbart intresserad. Omslagen är stilrena, något ungdomliga och har en instagram/pinterest känsla över sig. Jag blir omedelbart nyfiken och börjar läsa texten på baksidan, tyvärr blir jag inte riktigt lika intresserad efter ha läst den om jag ska vara ärlig. Men eftersom böckerna är så pass korta som de är bestämmer jag mig för att läsa dem i alla fall, omslaget har på något vis övertalat mig och om de nu skulle visa sig vara urkassa så tar det snabbt slut, så att säga. Men oj vad man kan ha fel och oj vad glad jag är att jag bestämde mig att läsa boken i alla fall.

Detta är den första boken i serien om tjejtrion ”Sthlmqueens”, som består av Disa, Simone och Mercedes. Än så länge finns det två böcker ute i serien, den första som handlar om Disa och den andra som handlar om Simone. Jag antar att det också kommer att komma en tredje bok i serien som handlar om Mercedes.

I den första boken i serien får vi följa med tjejtrion på deras upptåg sett ur Disas perspektiv. Disa, precis som de övriga tjejerna, är i tidigt 20 års ålder och bor i Stockholms innerstad, med allt vad det innebär. Tjejerna är tydliga storstadstjejer som mestadels äter ute och festar hela kvällarna. Disa kämpar även med att hålla uppe en fasad av ett perfekt storstadsliv där pengarna kan flöda fritt, men verkligheten ser helt annorlunda ut.

Disa har svårt att hitta ett jobb som passar henne, något som hon verkligen trivs med och som hon faktiskt har kompetens till. Ännu svårare är det när hon råka säga, på arbetsintervjun, att hon har kompetenser som hon inte har. Uppgifterna blir snabbt många och svåra och det blir svårare och svårare att bibehålla lögnen. Samtidigt uppstår problem på arbetsplatsen och Disa pekas ut som den skyldige vilket gör att det nya jobbet som hon fått, nu hotar att tas ifrån henne igen. Samtidigt ramlar räkningarna in där hemma från de flitigt använda kreditkorten, men Disa orkar inte ens titta på dem utan stoppar bara undan dem i en byrålåda utan att ens öppna dem. Hur ska det egentligen gå för Disa och hennes vänner.

Jag gillade verkligen boken, blev faktiskt helt förälskad i den. Kanske inte direkt från allra första sidan, men när jag väl kommit in i boken så blev jag helt såld. Språket är enkelt och händelserna är allvarliga, men beskrivs på ett lagom allvarligt vis. Det är lätt att sätta sig in i boken och sedan fastna där.

Även om jag själv inte är någon stadstjej som spenderar hela min lön på utekvällar så kan jag ändå känna igen mig i Disa och de andra tjejerna. Känslan av att vilja bevisa att man själv minsann också kan, att man inte är ett dugg sämre än resten är nog en rätt vanlig känsla bland ungdomar. Precis som det är för Disa så är det nog rätt lätt hänt att man vill börja spendera mer pengar än man har. Jag tycker att ämnet som tass upp i boken är mycket viktigt och ligger helt rätt i tiden. Jag tror att många ungdomar idag kämpar med känslan av att de måste bevisa sig själva och köpa, äga och göra saker bara för att bli accepterade. Sen är det verkligen inte särskilt lätt att flytta hemifrån för första gången och stå på egna ben, utan att ha en familj som hjälper och stöttar en. Disa har absolut inte det, hon har knappt någon kontakt med sin familj överhuvudtaget, vilket självklart gör allting mycket svårare.

Jag tycker att boken behandlar ungdomslivet och hur svårt det kan vara att ta det första klivet in i vuxenlivet, på ett bestämt men lättsamt sett. Författaren skyr inte de otrevliga detaljerna och jobbiga situationerna i Disas liv, men hon beskriver dem utan att göra det onödigt jobbigt eller tungt att läsa om. Alla böcker måste liksom inte antingen vara super tunga och handla om super allvarliga ämnen eller vara sockersöta och handla om fluffig kärlek. Jag tyckte helt enkelt att författaren hittade en lagom balans mellan underhållning och allvarsamhet.

Jag gillade också att boken handlade om ungdomar och inte om vuxna, vilket jag inte alls var beredd på när jag tog upp den. Jag vet inte om det står något i texten på baksidan om att huvudkaraktärerna är unga vuxna, eller om det bara var jag som helt missade det men jag blev verkligen glatt överraskad när jag upptäckte det. För mig som är i samma ålder som tjejerna i boken är det mycket lättare att relatera till deras liv och problem än alla de böcker som handlar om unga mödrar i 30 års åldern.

Det här är en bok som jag tror kan passa många, vuxna som unga. Boken blandar allvar och underhållning i en härligt lagom mix, de är inte särskilt långa (vilket egentligen är lite synd om du frågar mig, de hade gärna fått vara längre 😉), karaktärerna är lätta att känna igen sig i och händelserna känns vardagsnära. Visst är det roligt att läsa fantasy och äventyrs böcker, och visst är det roligt att läsa om helt otänkbara händelser som får en att skratta, men ibland är det skönt att få läsa om helt vardagliga händelser som man kan känna igen sig i. En riktigt bra bok helt enkelt som jag skulle rekommendera till alla. Så bra faktiskt att jag kastade mig över andra boken så fort jag läst ut den första.

Har du läst serien Sthlmqueens? Vad tyckte du? Håller du med mig eller tycker du något helt annat. Jag ser fram emot att höra vad du tycker i kommentarerna nedan eller på instagram.

---

Titel: Disa (Sthlmqueens, #1)

Författare: Denise Rudberg

Förlag: Bokförlaget Forum

ISBN: 9789137143224

Sektens barn - Bokrecension

Det här är den sista och avgörande boken i serien om sekten på dimön. Nu har det gått 20 år sedan förra boken och Sofia och Benjamin har fått en dotter som nu är 16 år. Sofia driver numera ett härberg för avhoppade sektmedlemmar där hon hjälper dem att hitta vägen tillbaka till det vanliga livet igen. Men allt slås i spillror när en brutal storm drar igenom Sverige och jämnar byggnader med marken. Det här är en katastrof utan dess like som Sverige inte sett tidigare och i denna period av ovisshet och oro, kliver Franz och ViaTerra fram ur skuggorna, starkare än någonsin.

Franz och ViaTerra utnyttja situationen och skapar sig ett nytt gott rykte genom att hjälpa till att städa upp och rensa efter katastrofen. Franz börjar hålla live föredrag som får allt mer följare för var dag som går. Men allt det här är inte tillräckligt för honom. Franz har en märklig vidrig besatthet av Sofia och kan inte låta henne vara ifred. Långsamt, långsamt börjar han nässla sig in i Sofias och Benjamins liv igen, bit för bit tills Sofia blir lätt paranoid och börjar misstänka allt och alla för allt dåligt som sker i hennes liv. Samtidigt verkar någon vara ute efter Sofias dotter. Sofia är helt övertygad om att det är Franz som tillslut fått reda på att dottern skulle kunna vara hans.

Det här är verkligen en otroligt spännande bok och jag blir djupt engagerade i historien, så pass att jag flera gånger vill skrika högt åt karaktärerna att sluta fatta så himla dumma beslut. Sofia säger om och om igen att hon ALDRIG mer ska ha kontakt med Franz men det dröjer sällan länge innan hon ringer upp honom, skäller ut honom och skriker åt honom att aldrig ta kontakt med dem igen, men det är trotts allt hon själv som ringer upp honom varje gång, detta trotts att hon vet att han går igång på att hon skriker åt honom.

En annan sak som irriterar mig är att vi vid det här laget vet att Franz alltid får sin vilja igenom i slutändan, han lyckas alltid snärja alla till att göra som han vill. Så varför lyssnar hon så mycket på honom? Hade det varit jag hade jag aldrig lyssnat på honom. Om man vet om att människan kan övertyga en att göra och tycka som han vill bara genom att prata, borde man kanske aldrig ge den människan chansen, att just, få prata med en.

Tanken på att Sofia kan se Franz i ögonen, prata med honom överhuvudtaget, känns helt absurd. Om någon utsatt mig för de saker som Franz utsatte Sofia för hade den personen varit som död för mig. Jag skulle aldrig kunna se den personen i ögonen, skulle aldrig kunnat tala med den personen, jag skulle inte ens kunna befinna mig i samma rum som den personen. Det skulle ALDRIG spela någon roll vad den personen än sa eller gjorde, den personen skulle aldrig bli förlåten. Så hur Sofia överhuvudtaget kan stanna kvar och lyssna på vad Franz har att säga, det är omöjligt för mig att förstå.

Händelserna i boken staplas på hög, den ena sjukare och vidrigare än den förra. Det här är verkligen en bok som skakar om en. Man får en helt annan insikt i exakt hur sjukt sektlivet kan vara, både den tiden du är där, men även tiden efter att du har lämnat. Jag tror att händelserna i den här bokserien, och särskilt de två sista böckerna, är så obehagliga är just för att sekten och Franz i slutändan alltid kan komma undan med det. Det finns aldrig bevis och det slutar alltid med att det är ord mot ord. Skulle Sofia försöka sätta dit Franz i en rättegång så skulle Franz komma undan varje gång, för det finns helt enkelt inget som kan knyta honom till brottet. Vetskapen om exakt hur lätt det är att komma åt någon på det viset som ViaTerra kommer åt Sofia 20 år efter att hon har lämnat sekten, exakt hur lätt det är att utföra och komma undan med det är skrämmande och obehagligt.

Har du inte redan läst serien om sekten på Dimön så bör du verkligen göra det. Du får verkligen upp ögonen för hur sektlivet fungerar och vad som sker om du lyckas ta dig ut. Du kan läsa mina recensioner av de tidigare böckerna här.

Vad tycker du om boken? Håller du med mig eller tycker du något helt annat? Jag ser fram emot att höra vad ni tycker i kommentarerna nedan eller på instagram.

Till nästa gång! Trevlig läsning!

---

Titel: Sektens barn (ViaTerra, #3)

Författare: Mariette Lindstein

Förlag: Bokförlaget Forum

ISBN: 9789137150505

Sekten som återuppstod - Bokrecension

Sekten som återuppstod är andra boken i serien om sekten på dimön. Boken handlar fortfarande om Sofia, men nu har hon hoppat av sekten och försöker leva ett vanligt liv, men det är svårare än vad det låter. Sofia kan inte släppa allt som hon har varit med och om som om inte det vore nog så umgås hon en del med Elvira, som efter att ha blivit våldtagen av Franz är gravid med hans barn. Tillsammans bestämmer de sig för att hämnas på Franz och börjar skriva en blogg där de berättar allt de har varit med om. Tyvärr skapar detta bara mer problem än det skapar lösningar. Franz må sitta i fängelse efter våldtäkten på Elvira men det hindrar inte honom från att fortsätta driva sekten, även inifrån fängelset. Och så fort Franz får reda på om Sofias och Elviras blogg skickar han omedelbart sina undersåtar att tysta dem. Frågan är om det här verkligen är värt det för Sofia, vars liv snabbt vänds upp och ner.

Jag tyckte att denna boken var mycket jobbigare att läsa än den första boken. På något vis tror jag att det som man läser om i första boken känns så overkligt att hjärnan inte vill ta det till sig, till skillnad från den andra boken som handlar om mer ”verkliga” som händer runt om i samhället, antagligen varje dag. Allt det som sekten utsätter Sofia för i andra boken är, hur hemskt det än låter, betydligt mer ”vardagsnära” än vad första boken är. Det här är saker som vi är vana vid att höra om och vet vad det innebär.

Jag måste helt enkelt erkänna att jag undertiden som jag läste boken blev en aning paranoid. Sofias uppskrämda känslor börjar smitta av sig och jag kan inte låta bli att se mig en extra gång över axeln och dubbelkolla att ytterdörren verkligen är låst, gärna mer än en gång.

Det här är verkligen en bok som kryper under skinnet på en och vid några tillfällen mitt i boken var jag tillslut tvungen att lägga ifrån mig boken och läsa något annat, gladare emellan. Det blev helt enkelt för mycket mörkt, grått och hemskt för mig på en och samma gång.

Boken är egentligen skriven för att varna och avskräcka alla från att gå med i en sekt och andra boken i serien är särskilt skriven för att berätta hur det är för någon som hoppat av en sekt. Men jag tycker just att den andra boken i serien gör så mycket mer än så. Den påminner oss, eller i alla fall mig, om hur lätt det egentligen är att komma åt andra. Hur lätt det är att hacka ett mejlkonto, bryta sig in genom en ytterdörr eller följa efter och spionera på en person utan att den någonsin vet om det. Det har gjort att jag numera tänker ett varv extra och är betydligt försiktigare nu, även om jag varken har varit med i eller hoppat av en sekt och därför inte är någon direkt måltavla.

Andra boken är mycket mörkare och tyngre att läsa än första boken och jag måste säga att jag personligen föredrar den första boken framför den andra. Inte sagt att den andra boken var dålig utan för att allt det som Sofia utsätts för i andra boken på något orationellt vis känns mycket hemskare än allt det som hon utsätts för i första boken.

Redan under slutet av första boken när Sofia flyr från sekten börjar jag själv fundera på hur jag skulle gjort om jag varit i samma situation som Sofia. Vart skulle jag åka, hur skulle jag ta mig dit, hur skulle jag göra för att hålla mig under radarn. Så länge det bara är just funderingar så känns det lite spännande att fundera på. När vi nu går över till andra boken så fortsätter jag fundera. Hur hade jag gjort i samma situation, hur hade jag gjort för att förhindra att detta sker igen.

Har du läst Sekten som återuppstod? Vad tyckte du? Jag ser fram emot att höra vad du tycker i kommentarerna nedan eller på instagram.

Till nästa gång! Trevlig läsning!

---

Titel: Sekten som återuppstod (ViaTerra, #2)

Författare: Mariette Lindstein

Förlag: Bokförlaget Forum

ISBN: 9789137150697