- 12 juni 2018
- 3 min läsning

Det känns som att alla som har läst Hasselskogen antingen älskar den eller hatar den, det verkar var den typen av bok där det inte finns något mellanting, det finns bara två extremer.
Tyvärr måste jag meddela att jag är en av de som inte riktigt föll för Hasselskogen.
Boken handlar om Alice som i hela sitt liv flyttat runt landet och aldrig riktigt stanna på något ställe någon längre tid. Om de stannar minsta lilla för länge dyker oturen upp. Så Alice och hennes mamma flyr om och om igen. Tills de en dag får ett brev om att Alice mormor har dött och Alice mamma är helt övertygad om att oturen kommer att sluta förfölja dem nu. Så de bosätter sig för första gången i sitt liv. Alice mamma gifter sig och Alice skaffar ett extra jobb efter skolan. Allting verkar bra tills Alice mamma en dag blir kidnappad och för att rädda henne måste Alice bege sitt till sin mormors gamla herrgård, dit hennes mamma sagt att hon aldrig får gå.
Till en början måste jag säga att boken låter väldigt spännande. Vi får bara höra vaga beskrivningar om Alice mormor och hennes legendariska herrgård och det ligger ett moln av mystik över det hela. Från början låter det som att Alice mormor på något sätt har blivit fast på herrgården och nu inte kan ta sig där i från och det verkar ske saker där som inte sker någon annanstans i världen.
Men desto längre in i historien vi kommer desto luddigare blir den och det är här någonstans man tappar mig. Utan att avslöja någonting för de som ännu inte har läst boken, så måste jag säga att nu Alice väl kommer till sin mormors herrgård för att rädda sin mamma får jag en riktig ”Alice i underlandet-känsla” och boken återhämtar sig aldrig riktigt i mina ögon efter det.
Jag är en fantasy älskare i grunden så jag har inga problem med fantasyns overkligheter, men det finns gränser även för mig. Här kändes det som att vi tumlade ner genom kaninhålet och aldrig tog oss upp igen. Världsbeskrivningarna blev plötsligt väldigt vaga eller obefintliga. Storyn blir plötsligt stressad och förhastad och vi springer från den ena märkliga händelsen till den andra utan förklaring eller något som helst relevant sammanhang och i slutändan sitter jag bara där och undrar vad i hela fridens namn var det som hände.
Karaktärerna beskrivs också vagare än vad jag hade önskat och det gör att jag aldrig riktigt tycker att jag lär känna dem. Jag får även känslan av att författaren har försökt skapa sin egen version av:
Harry Potter har i hela sitt liv upplevt märkliga saker hända som han aldrig har förstått och han drömmer ibland om Voldemort och en blixt av grönt ljus utan att förstå varför. Tills en dag Hagrid dyker upp och säger Harry du är en trollkarl och plötsligt blir allting så uppenbart och det finns plötsligt en logisk förklaring till allt.
Författaren försöker bygga upp en liknande händelse för Alice men min mening är att det faller platt. Det enda författaren gör för att bygga upp det hela är att skriva att ”Alice upplever det som att en bit av henne saknas” och sen inget mer, varpå Alice längre fram i boken upplever att hon ”hittat det som hon saknat”. Det hela faller platt i mina ögon och känns inte alls trovärdig.
Tyvärr måste jag meddela att boken inte faller mig i smaken. Det känns som ett försökt till en modern version av Alice i underlandet. Så om det är en bok som du gillar så kommer du kanske tycker om Hasselskogen i annat fall är risken att du inte kommer att gilla den.
Boken får 2/5 av mig, jag var trotts allt intresserad till en början, annars hade den fått 1/5.
Håller du med mig eller tycker du att jag är helt ute och cyklar? Jag ser fram emot att höra vad ni tycker i kommentarerna.
Till nästa gång! Trevlig läsning!
Titel: Hasselskogen (Hasselskogen, #1)
Författare: Melissa Albert
Förlag: Modernista
ISBN: 9789177811749