Till alla killar jag har gillat - Recension

Wow!

Jag har verkligen saknat att läsa, vad jag brukar kallar för sommarböcker, vilket är super mysiga, lättsamma, unga vuxna, kärleksromaner. Alla Sarah Dessens och alla Jenny Colgans böcker hamnar till exempel i den här kategorin.

Det här är en sådan bok som jag skulle kalla för ingenting bok, inte på något negativt vis. Tvärt om ibland vill man helt enkelt bara ha något lättsamt att läsa, där det värsta som händer är att tjejen är olyckligt kär.

Jag tyckte boken var otrolig mysig och jag läste hela boken i en enda sittning. Jag kunde inte låta bli. Jag ville bara läsa lite till… och lite till… och lite till. Och plötsligt var boken slut och nu vill jag bara läsa fortsättning. Lyckligtvis är det inte allt för länge tills de kommer ut.

Boken handlar om Lara Jean, under hela sitt liv har hon varit kär 5 gånger. Varje gång har Lara Jean skrivit ett kärleksbrev till killen hon gillat, men aldrig skickat. Istället sparar hon breven i en hattask. Breven är inte tänkte för killarna utan är endast skrivna för Lara Jeans ögon. Men en dag kommer en av killarna upp till henne med sitt brev i handen och undrar vad allt det här handlar om. Lara Jean får panik och springer hela vägen hem bara för att upptäcka att alla breven saknas. Någon har skickat iväg alla breven som Lara Jean skrivit. Mycket mer än så vill jag inte säga efter som jag inte vill avslöja något, men det uppstår kaos och situationen blir bara värre desto mer Lara Jean försöker rätta till den.

Lara Jean tycker jag är en trevlig karaktär att följa och jag känner igen mig massor i henne. En lagom blyg tjej som trivs som bäst när hon inte står i centrum. Jag förstår att hon tycker det är jobbigt och inte vet hur hon ska hantera situationen när hon får reda på att breven skickats ut, jag hade inte heller vetat hur jag skulle hantera det.

Lara Jean står även väldigt nära sin familj, lite väl nära om du frågar mig. Stundvis känns det som att hon inte har någon kompis att hänga med, så hon hänger med sin familj istället, vilket hon ju till och med själv påpekar vid något tillfälle.

Hennes äldre syster däremot går mig på nerverna. Jag förstår att hon har försökt ta över någon form av mamma roll efter att deras mamma gått bort, men ändå. Det känns nästan som att hon försöker trycka ner Lara Jean i allt hon gör. Tydligen kan Lara Jean inte göra någonting bra och även när hon faktisk göra någonting bra, så duger det aldrig åt hennes syster.

Det sköna med boken är, att även om situationen Lara Jean har hamnat i är riktigt jobbig så är det ingen katastrof, jorden går liksom inte under, även om det känns så för Lara Jean. Visst hejar man och vill att det ska gå bra för henne, men samtidigt kan man jag inte låta bli att se det komiska i situationen.

Ska du ta med dig en bok till stranden eller på semestern i sommar så tycker jag absolut att det bör vara denna. Den är lättsam och härlig och stundvis sitter jag och skrattar högt över hela situationen. Lara Jean är en super härlig ung tjej som reagerar precis som vilken tonåring skulle göra, hon försöker rätta till allting genom att göra allting ännu värre.

Boken fick utan tvekan 5/5 av mig! Jag behöver mer av den här sortens böcker!

Har du läst Till alla killar jag har gillat? Håller du med mig? Håller du inte med mig? Jag ser fram emot att höra vad du tycker!

Tills nästan gång! Trevlig läsning!

----------------

Titel: Till alla killar jag har gillat (Till alla killar jag har gillat, #1)

Författare: Jenny Han

Förlag: Lavender Lit

ISBN: 9789187879364

Det oändliga havet - Recension

Jag har i normala fall massor att skriva, men för en gång skulle vet jag inte vad jag ska skriva. Vanligtvis har jag antingen älskat boken och vill då lovprisa den, eller så har jag avskytt den och vill klaga på allt som jag inte gillar. Men det här var en bok som jag inte har så mycket att säga om, inte för att den var dålig utan för att den helt enkelt var ”määh”. Den var liksom inte dålig och inte heller bra, den var bara… määh!

Efter som Det oändliga havet är andra boken i serien och detta är en spoiler fri recension kommer här istället en kort sammanfattning av vad den första boken i serien handlar om, Den femte vågen.

Från en dag till en annan dyker ett alien skepp upp på himlen, det bara hänger det, inget meddelande sänds ut från skeppet, inga varelser kommer ut från skeppet. Det bara hänger där. Sedan slåss all elektronik ut. Det är så det hela börjar; Attacken mot Jorden. Aliensen vill åt jorden och människorna på jorden är bara irriterande småkryp som ska förgöras. Våg efter våg av död och förgörelse skickas över jorden för att förinta allt liv. Jordbävningar, tsunamis, djurattacker, dödliga sjukdomar. Mänskligheten faller och det lilla som finns kvar av den samlas i små läger, kämpar för överlevnad.

Cassie är ensam kvar. Sjukdomarna tog hennes mamma. De andra sköt hennes pappa och kidnappades hennes bror. Cassie litar inte på någon när hon ger sig ut på det livsfarliga uppdraget att rädda hennes bror från De andra.

Det oändliga havet är andra boken i trilogin Den femte vågen, vilket är anledningen till att jag inte lastar boken för att den inte välter mig av stolen av ren spänning, den är helt enkelt en ”övergångsbok”. ”Övergångsbok” är väl knappast en officiell titel men ni förstår vad jag menar.

I första boken i trilogin påbörjas allting. Det är här vi lär känna alla de stora karaktärerna och det är här vi ger oss ut på vårt äventyr. I den tredje boken av en triologi avslutas allt. Det är här hela historien ska knytas ihopa till ett snyggt slut. Allt har lett upp till detta ögonblick. Andra boken i en triologi, den klämda lilla boken i mitten, är bara en transport mellan de två andra böckerna. Och frågar du mig så tycker jag att det kan vara okej att tempot blir lite lägre i 2an för att sedan kunna öka igen i 3an. Det måste liksom inte hända något super häftigt i 2an för hur ska vi då kunna toppa detta i 3an.

Boken tar vid exakt där förra boken slutade och våra karaktärer fortsätter på den resa de påbörjade. Böckerna är skrivna i första persons perspektiv och i den första boken ser vi främst historien ur Cassies perspektiv. I den här boken följer vi fortfarande samma karaktärer men den här gången följer vi främst historien ur en annan karaktärs perspektiv även om vi vid något tillfälle tittar förbi hos Cassie.

Story mässigt tycker jag att författaren gör ett bra jobb genom att blanda mellan lagom mycket handling och beskrivningar. Vi får tillräckligt mycket beskrivning för att få tydliga bilder av alla platser och karaktärer utan att det blir för mycket. Även om boken är en övergångsbok och tempot är lägre så tycker jag nästan att det händer någonting hela tiden. Vi sitter sällan stilla och vi hinner aldrig riktigt slappna av.

Karaktärs mässigt tycker jag att det är stor spridning och mycket variation. Ingen känns riktigt den andra lik och ända känner man med dem, alla på sitt vis.

Sammanfattningsvis så tyckte jag boken var bra, för att vara vad den var. Det fanns ingen anledning att ha några stora förhoppningar om att det skulle ske något revolutionerande i denna bok, de väntar jag med till den sista och avgörande boken; Den sista stjärnan. För att vara en övergångsbok tyckte jag den hade gott om spänning och var tillräckligt händelsefull för att man inte skulle tröttna. Vi fick reda på en massa ny information om De andra och boken slutade i något av en cliffhanger, vilket gör att man lockas att locka upp och läsa nästa bok.

Jag ger boken en stadig 4/5. Jag ramlade inte av någon stol av upphetsning direkt, men jag var heller inte uttråkad, och jag är trotts allt väldigt sugen på att plocka upp den sista boken så att jag äntligen kan avsluta denna serie.

Vad tycker du? Håller du med mi? Håller du inte med mig? Jag ser fram emot att höra vad du tycker!

Till nästa gång! Trevlig läsning!

----------------

Titel: Det oändliga havet

Författare: Rick Yancey

Förlag: Rabén och Sjögren

ISBN: 9789129687774

Book hangover/Bokbaksmälla

En del blev lite förvirrade över ett inlägg jag gjorde på Instagram häromdagen där jag skrev att jag fått en bokbaksmälla / book hangover och undrade vad det var. Så jag tänkte att jag skulle passa på att förklara.

En bokbaksmälla är mer en känsla och inte något specifikt eller bestämt, utan varje person upplever det olika. Men på ett ungefär innebär det att när du läst slut boken så är du fortfarande så inne i den att du fortsätter tänka och känna saker från boken trotts att den är slut. Det är en väldigt märklig känsla och man känner sig ganska konstig.

För att ta ett exempel, vi läser en bok som slutar med att huvudkaraktären blir dumpad av sin partner och blir super ledsen. Boken är bra och vi är helt inne i den och upplever samma känslor som huvudkaraktären. Och trots att boken är över och åter har placerats på hyllan, så sitter vi själva och känner oss konstiga. Vi går omkring och känner oss sårade och ledsna fast ingen har gjort oss något. Vi känner nästan att vi skulle vilja skälla ut våran egen partner fast att den stackaren inte gjort något alls. Det är en liten logisk del av vår hjärna försöker tala om för oss att det inte är våra egna känslor vi känner, men trots det så kan vi inte låta bli att känna dem. Det känns ju så verkligt på något vis.

Ett annat exempel skulle kunna vara om du läst en bokserie och när serien tar slut så känns det som att du verkligen känner karaktärerna i boken. Det känns som att ni är nära vänner, men så fort boken tar slut så tar all er kontakt slut och du varken hör eller träffar dem igen. Det hela känns väldigt sorgligt och tråkigt, nästan som man precis förlorat 10-20 kompisar på samma gång.

Hela fenomenet är rätt märkligt och man känner sig rätt konstig. Man får inte riktigt ordning på vilka känslor som är ens egna och vems som är karaktärens i boken.

Min senaste bokbaksmälla hade jag häromdagen när jag läste ut "Till alla killar jag har gillat", vilket jag postade om på Instagram. Jag kände mig alldeles konstig efteråt eftersom jag var alldeles fylld till bredden med känslor som jag mycket väl visste inte var mina, men ändå kunde jag inte hindra mig själv från att känna dem. Det tog mig flera minuter att samla mig och få ordning på alla känslorna igen. Jag blev liksom tvungen att sitta helt tyst och bara stirra rakt framför mig i några minuter innan jag vågade öppna min mun och säga något överhuvudtaget.

Den senaste bokbaksmällan innan dess minns jag tyvärr inte. Jag är rätt säker på att jag hade en efter att jag läst ut den sista Harry Potter och jag visste att det var slut för gott. Det är så länge sedan att det inte är något som jag minns, jag var inte så gammal på den tiden, men jag kan mycket väl tänka mig att jag hade en. Jag vet att jag brukar känna mig rätt tom och ledsen när jag läst ut någon av Sarah Dessen’s böcker, eftersom jag inte vill att de ska ta slut. Men om jag faktiskt fått en bokbaksmälla minns jag inte.

Personligen upplever jag dock att det är vanligare att jag får bokbaksmällor när jag läser lättsamma och små-mysiga-ungdomsromans-böcker (det är det officiella namnet på genren, jag lovar 😉). Det är inte lika vanligt när jag läser fantasy, äventyr eller sci-fi. Den enkla förklaringen till det är väl helt enkelt att ungdomsromans-böckerna handlar om just känslor och det är det som är i fokus, men i fantasyböckerna så har man ofta annat i fokus och där är känslor och kärlek bara en sak i bakgrunden.

Har du haft en bokbaksmälla någongång? Vilken bok läste du då? Eller är uttrycket bokbaksmälla helt nytt för dig? Jag ser fram emot att höra vad ni tycker!

Tills nästa gång! Trevlig läsning!